Tävlingens andra dag bjöd på bättre väder, vid något tillfälle tittade till och med solen fram! En envis vind på 5-6 m/s blåste visserligen över fältet, men den verkade inte ge de tävlande något större bekymmer. Vi har väl vant oss vid att det blåser i Skåne. Trots det mestadels mulna vädret fanns det rätt kraftig termik - och minst lika kraftiga sjunk!
Klasserna som flögs under dagen var D, S2, S3, G-int och S-int, d.v.s. de stora gummi och segelklasserna. De har bra prestanda, så det är inte förvånande att det behövdes en fly-off i klasserna S-int och G-int för att skilja de tävlande åt. Det kunde ha blivit fly-off i klass D också, då både Sten Persson med Contestor och Karl-Erik Widell med Sune Starks 1951-wakefield klarade alla maxar. De ville dock inte riskera modellerna, utan drog lott om medaljerna istället.
Först ut till fly-off var segelmodellerna i S-int, maxtiden sattes till tre minuter. Nu bestämde sig solen för att titta fram, samtidigt som vinden nästan upphörde. Det var tydligt att här var det termikbildning på gång! Av fyra man i fly-off:en startade tre nästan samtidigt. Av dem klarade dock bara Inge Sundstedt med sin Viking maxen; Martin Larsson med AH-24 missade 4 snöpliga sekunder och Matti Pyykkö med Bernfest fusade i förtid. Rickard Borglund med Aurikel startade lite senare. Nu var luften ännu bättre och modellen steg vackert i termiken. Dessvärre slutade den inte med det efter att maxtiden hade uppnåtts, tydligen var något galet med timerinställningen. Flygningen blev på sex minuter istället för tre och modellen landade lååångt borta. När det var dags för flyoff-omgång två var Rickard och Karin fortfarande ute och letade efter Aurikeln (den hittades till slut i ett träd), vilket gjorde att Inge fick en promenadseger med sin Viking.
I G-int var två man med i fly-off, Lasse Larsson med en av Termik-Johans modeller och Per Qvarnström med Torontonian. Båda klarade den första omgången med tre minuters maxtid så det blev en omgång till, nu med fyra minuters maxtid. Per såg en rovfågel sväva en bit bort, tänkte att den kan nog det där med termik, och startade genast. Det var en riktig bedömning, modellen fick bra luft och klarade maxen och segern! Lasse, som startade senare, fick sämre luft och var nere på strax över två minuter.
 |
| Från Finland kommer Matti Pyykkö och Markku Tähkäpää med en lastbil full med modellflyglådor. Det är alltid intressant att se vad de har med för något! |
 |
| Här plockar Markku fram en flygkropp, men nog ser den en smula underlig ut.. |
 |
| .. och det beror på att den tillhör ankmodellen Kalle Anka. Ett ankflygplan, eller Canard som de ofta kallas även på svenska, är ett flygplan som har stabilisatorn framför vingen. Som man ser på vingens text så är det en konstruktion från 1945 av dansken Oskar Wang. |
 |
| Här är en närbild på Kalle Ankas stabilisator med termikbroms. Den som inte är friflygare undrar kanske vad en termikbroms är. Jo, för att förhindra bortflygning så har man en mekanism som efter en viss bestämd tid fäller upp stabilisatorn, vilket gör att planet slutar flyga och faller stabilt till marken. Ofta använder man en urverksdriven timer, men i det här fallet utgörs termikbromsen helt enkelt av en fuse (stubintråd) som bränner av den främre gummisnodden. |
 |
| Matti och Markku sitter framför sin lastbil, framför dem i gräset ligger Markkus Pluto 3 |
 |
| Här ser vi Pluto 3 på närmare håll, en vacker konstruktion från 1943 av Tauno Silmunen. |
 |
| Här flyger Pluto i en tjusig sväng över fältet. |
 |
| Fast svängen blir visst lite väl brant och övergår i en spiraldykning. Ingen fara, modellen höll! |
 |
| Min nybyggda Hector är en annan av Tauno Silmunens konstruktioner. Startkroken behövde flyttas fram lite jämfört med dess läge vid trimflygningar i lugnväder, sedan flög den bra. |
 |
| Lars Tolkstam och Gunnar Wivardsson. Gunnar håller en uppvevad gummimotor i handen. Genom att veva upp snodden på en stav utanför modellen så förhindrar man att flygkroppen förstörs om gummit går av. |
 |
| Här för Gunnar in den uppvevade gummisnodden i modellen, en wakefield vid namn The Tyke. |
 |
| På väg ut till fältet. The Tyke är en engelsk modell som konstruerades för att vara lättbyggd och lättrimmad, en lämplig första modell för den aspirerande wakefieldflygaren. |
 |
| Tyke i luften. En vacker och välflygande modell, ny för i år tror jag. |
 |
| Här ser man hur termikbromsen på Tyke fungerar. Hävarmen av pianotråd hålls intryckts med tummen och är kopplad till en lina som stoppar timern. När modellen släpps startar timern, och när timern efter att ha gått sin bestämda tid löser ut så lossnar linan som går längs flygkroppen och som håller nere stabilisatorn. Stabilisatorn fälls upp och modellen faller ner! |
Senast ändrad: 2018-09-15
